Den digitala berättelsen ska handla om...

 

... Hur den exkluderande undervisningen och det röriga klassrummet påverkar "den tysta elevens" sinnesstämning...

Som ni säkert redan förstår av mina tidigare inlägg om mina VFU-veckor så har jag observerat och studerat den dåliga kommunikationen i klassrummet.

Jag har både skissat, fotograferat och antecknat mina upplevelser(och under en dag även videofilmat, när de Turkiska eleverna var på besök).

Jag kunde redan dag 1 konstatera att den röriga oordningen i klassrummet i kombination med lärarens brist på engagemang i elevernas kreativa utveckling påverkade elevernas koncentration och lust till att överhuvudtaget göra en ordentlig ansträngning i sina uppgifter.

Eleverna visade det visuellt genom sitt kroppsspråk- att de var okoncentrerade eller föreföll skoltrötta.

Det fanns även elever i varje klass,som jag följde, som satt och stirrade i tomma intet...för att de antingen redan var färdiga med sin uppgift och inte hade fått riktlinjer för vidare arbete, eller inte fick hjälp med att komma igång...med varken inspiration eller rätta redskap...för att läraren inte var närvarande.

Jag har valt att i min digitala presentation göra en animation där jag följt en "tyst elev"som inte haft mod att ta för sig eller kräva den uppmärksamhet/ledning hon behöver av läraren.

Jag vill med min film visa elevens påverkan av den sortens undervisning och hur miljön omkring ser ut i klassrummet. Och hur elevens kreativa självförtroende sänks av detta...

Jag vill visualisera denna känsla...av hur den sortens kommunikationsproblematik leder till dålig självkänsla och låg prestationsnivå.

En ond spiral...

Hmmmm jag vet inte var jag skall börja...

Jag har funderat och klurat. Skissat och målat.Vart börjar man?Jag vill bara gosa in mig i en stor halsduk och gömma mig för kölden där ute...Hoppa in i det underbara la-la land där jag kunde föreställa mig hur bra det var på en formlektion...innan jag såg.  Jag vet inte riktigt om jag valt rätt fokus på min digitala berättelse..."Hur undervisningen påverkar miljön i klassrummet"...
Jag är ju så sugen på att även visa hur en elev blev exkluderad...Av alla.

Jag får tänka lite till och återkommer...

Trevlig helg♥

Sista dagen VFU.

-Jag bestämde mig för att lägga alla dåliga känslor i hemma i byrålådan den här veckan och skala av vad jag tidigare sett, och tänkte ge det en ny chans. Se med nya ögon.Men det blev svårt. Det är så uppenbart rörigt och okoncentrerat i klassrummet att man rycks med av stämningen.

På torsdagsmorgonen var estetklass 2 uppdelad i sina inriktningar och vi följde vår handledare och textiltjejerna till sy-rummet. De samlades runt ett bord allesammans och började prata om vad alla jobbade med...till att börja med. De har under våren fått som uppgift att sy en klänning var. Många var stressade över situationen att de inte alls i närheten var färdiga pga tidsbrist. Av det jag snappade upp skulle de ha en modevisning innan jul och då skulle kollektionen vara färdig.
Efter ca: en timmes snack och tjafs om allt möjligt fick tjejerna ha en liten rast. Alla kom inte in tillbaka efter rasten. De som var mer färdiga skulle få arbeta med en annan formuppgift " den där porten" i ett annat klassrum om de ville, eftersom det bara fanns 5 symaskiner och 9 tjejer + en lärare.
3 tjejer sydde och en försökte nåla ihop en överdel till en klänning resten av lektionen. Den 5:e tjejen satt i bara och flamsade och var ett störande moment.Som vanligt.

Sedan bestämde  Anders och jag att besöka den andra klassen "Konst och Form", som de hade i ett annat klassrum och med en annan lärare.
-Wow!! Vilken skillnad. Här arbetade eleverna fokuserat samtidigt som de pratade om popkonst. De bläddrade i olika konstböcker för inspiration eller skissade på ideér.Såhär hade jag föreställt mig att en estetklass skulle arbeta. Med brinnande intresse och många frågor.
-Vilken lättnad!! Konstintresset var alltså inte helt dött på denna skola!!!

Vi fick även chansen att intervjua den andra läraren och frågade om hennes undervisningssätt och metoder. Hon var verkligen engagerad i sina elever och pratade mycket om själva skapande processen, vilket var mycket positivt.
Hennes elever hade som uppgift att dyka ner i Popkonstens heliga land och hon tyckte det var viktigt att de blev presenterade för fler konstnärer inom den gengren än Andy Warhol. De skulle sedan inspireras och få göra ett eget popkonstverk. De fick resten av terminen på sig. Stämningen var på topp!!

Jag blev nästan lite gråtfärdig av att höra allt detta, eftersom det kännts så himla hopplöst dagarna/veckorna innan, när eleverna gått runt och flamsat eller varit rätt så apatiska och missförstådda på lektionerna.Riktigt allvarliga kommunikationsproblem och brist på engagemang eller krav.
Jag har haft väldigt svårt att inte bara ruska om och rycka tag i kaoset i "Formklassrummet" och göra en STOR förändring. Det har varit utmattande och sorgligt.Men jag har lärt mig väldigt mycket...om hur viktigt det är med "kontakten" med både elever och sina arbetskamrater, men framförallt vikten av att integrera elevernas liv, önskemål och konstnärliga influenser och intressen i själva undervisningen. Hålla sig uppdaterad och inte tänka"de är sånna" som inte bryr sig vad jag säger...för då beter de sig så.

Sedan har vi inte varken blivit presenterade eller fått vara med och se hur lärarlaget arbetat ihop, eftersom det inte ens existerar en sådan verksamhet där. Det ligger en outtalad konflikt och dålig stämning där som skylls på att det inte finns tillräckligt med tid...Men vi som kom utifrån såg det genast och märkte hur det påverkade eleverna. De berättade att de fick göra lika eller samma uppgift med de olika lärarna, vilket var trist.Och använda sig av samma material om och om igen...verkligen inspirationslöst.


Ja, ja det var allt för den här gången. Slutsummerat.

Kaotiskt.Rörigt.Apatiskt.Kommunikationslöst.Tristess....Jag ger upp.

Nordiska museet - Dandy

Nordiska museet - Dandy

Älskade Dandy!!!!

Bilder från Glaslektionen.

Diamantknivar

Här arbetar de med glasmosaiken

Work in progress

Hela klassens resultat innan ugnen.

Fashion by Liljeholmen

Rösta på Vanilla!!!!
Fashion by Liljeholmen

Noir proudly presents...

Dag 1. Vecka 2.

-Jahapp. Nu har musten gått ur mig. Jag vill inte se mer. Inte höra. Eller säga nåt mer.
Jag orkar inte gå upp 05:36 på morgonen, för att bli utnyttjad till att sitta barnvakt åt folk som är där på studiebesök, jag har en egen familj som behöver mig extra mycket på morgonen.Nu har jag gått innan ens alla gått upp.
Vi blev inte ens tillfrågade om vi ville, utan bara placerade i ett klassrum med en hög glas. Helt plötsligt var det vi som skulle ha handledarens lektion i glasmosaik,och hon sin lektion med sin vanliga klass. Jag kan inget om glasmosaik. Jag hade någon slags lektion i allafall. Till och med "deras egna" lärare hade fikarast hela tiden. Jag och Anders har inte fått handledning i hur vi skall ha lektioner. Inga tips i hur, såhär eller gör så.
Var inte det meningen att vi skulle studera hur en lärare arbetar med sina elever i ett klassrum?
Nu är vi lösningen på ett problem som ingen ville ta hand om...fast man lovat.

Stämningen var urholkad.
Eftermiddagens lektioner ännu mer urholkade.
Mitt sinnelag urholkast.

Jag fylls av en så ofantlig tomhet när jag får bevittna denna brist på engagemang. Jag vill bara rycka tag i situationen. Städa ur alla skåp, organisera och möblera om. Rusta upp klassrummet så att det blir en inspirerande, hemtrevlig och kreativ miljö. Hänga upp konst/bilder på väggarna och sätta borden i små arbetsöar runt om i klassrummet. Datorn skulle ut i klassrummet för användning. Varje elev skulle få en egen hylla för sina påbörjade arbeten, skisser,inspirationsbilder, pennor och material. För plats finns det och tillgång(skolan har en god ekonomi när det gäller material)
En estetisk oas, en tillflyktsplats för dessa förvirrade och utmattade ungdomar.Bort från det hårda klimatet som råder i hela den övriga byggnaden.En plats för reflektion och samtal. Inte endast fokus på uppgift/resultat.
Sedan skulle jag skaka om ,chockera, upplysa och väcka eleverna. Integrera dem i upplägget av undervisningen genom att fråga dem om vad de är intresserade av, vad de vill lära sig och vad de vill få ut av sin utbildning.Visa karaktärsämnets möjligheter, inte begränsningar. Men framförallt försöka hjälpa dem i sin skapande process och visa på alla sätt jag kan att jag var intresserad av deras arbete och vad de försöker uttrycka.Visa min entusiasm för konsten, sånt smittar av sig.Det vet jag av egen erfarenhet.

Men nu är det inte min roll att vara en kreativ coach...utan en observatör.
Jag väljer att i mitt fältstudiearbete visa "Hur arbetsmiljön påverkar undervisningen eller hur undervisningsmetoden påverkar miljön." Visuellt.Hur och vad den kommunicerar. Vad kom först hönan eller ägget?


Nu säger jag inget mer.

BLOGGFRÅGA 2.

2. En av semiotikens fäder talade vid sekelskiftet 1800-1900 om att "tecknens liv i samhället" i framtiden skulle bli annorlunda. Vad och hur tänker du när du hör detta uttalande?

Det första jag tänker på är vad "SEMIOTIK"  egentligen är, jo läran om tecken, text eller bild betydelser,bildtecken. Eller förenklat uttryckt "*en teori om hur människor kommunicerar via tecken". Att vi som mänskliga individer kan tyda eller tolka visuella uttryck som något som har en mening eller ett budskap. De(semiotikerna?) menar att den som visuellt uttrycker sig med antingen gester, kläder, bild, film,ett konstverk etc. kommunicerar via detta till den som ser eller upplever verket/handlingen/filmen.

Både Peirce och Saussure(fäderna) ville gräva djupare i strävan efter att förstå världen och att bilder/målningar redan innehöll tecken som symboliserade saker som vi medvetet eller omedvetet tolkade.

Peirce hade sin grund i det skrivna ordet och filosofin -han var en pragmatiker- och ville att vi skulle förstå omvärlden genom hans studier av hur vi uppfattar och förstår språket, och hur något var bildligt berättande. Han delade också in tecken i olika kategorier som skulle underlätta tolkningen dvs  i :Ikoner(det som liknar), Symboler(ord,överenskomna tecken och Index(hänvisning)

Saussure studerade språket i samhället och var en lingvist, och ville att vi skulle lära oss om olikheter/likheter och värdera/förstå sin omvärld. 
Att först förstå vad vi ser denotativt (beskriva vad vi ser..symboler,former,färger.gestalter) och sedan ge vår tolkning (av våra egna erfarenheter, kunskap,intresse,kulturellt, individuellt,kollektiv association) en konnotation, kan vara en av tolkningsmetoderna.

Under en av herr Koppfelts lektioner sa han att Saussure hade pratat om att språket och tecken ständigt var under förändring, och att det var kulturellt överenskommet.

Jag tycker att han delvis har rätt, absolut att tecken är under ständig förändring, men inte bara i samhället. Jag såg ett program för några veckor sedan som hette "Naturens former" som handlade om bluff och förklädnad. Eftersom jag länge gått och grunnat på det här med hur jag tänker på " tecknens liv i samhället" och frågeställningen kring den, blev jag lite förundrad  över om det inte är en väldigt naturlig eller evolutionär övergång till och med. I programmet visade de växter och djur som lurades i sin förklädnad för att kunna överleva alla eventuella hot. Grodor med stora ögon som ett mönster på baken för att se större och farliga ut, flugor med getingränder för att kunna skrämmas, insekter förklädda till fågelskit och framförallt exotiska fjärilar med ögonliknande formationer för att likna stora fågelansikten.

-De kommunicerade till sina angripare genom tecken som antydde fara, oätlig,ingenting intressant, angripen osv. 

Väldigt spännande!Och tänkvärt.

Gör vi människor också så för att passa in eller överleva vissa situationer? Ja, vi kommunicerar liknande för att tala om vilka vi är , genom stil, kroppsspråk och kläder, men än så länge gör vi det av egna eller av samhällets struktur eller ja kulturellt överenskomna maner, och det har inget med genetiken att göra.

Jag kan bara förställa mig hur Saussure försökte förutspå hur framtidens tecken kunde användas för kommunicera människor emellan, i och med att fotografin, tidskrifterna och konsten,psykologin och industrialismen höll på att explodera över västvärlden. Han kunde nog förstå att människor var väldigt fascinerade av ett bildspråk eller hur påverkade människor var av kombinationen bild,ljud och ord. Men jag undrar om han någonsin i sin vildaste fantasi kunde tänka sig att nästan alla i framtiden skulle äga apparater som kommunicerade genom ljus och elektricitet, och visade bild,ljud och ord/text, och att folk tyckte det var ett sällskap. Jag menar förstås TV´n. 
Tv´n började ju också i sin begynnelse förutom att roa även att upplysa människor, eller rättare sagt pränta in budskapet om hur vi skall leva. Allt ifrån musik, nyheter, världshändelser, filmer, serier, dokumentärer och REKLAM, för att nämna  några ytterst få kategorier. Vilket fantastiskt redskap tv´n har varit för att marknadsföra sitt "märke" och tv-tittarna reducerats till att bli konsumenter, med en ständig strävan efter nåt större, effektivare och coolare.
"Märket" även kallad loggan för något har ju en stor betydelse för bildsemiotiken.  I och med att Roland Bartes 1964 gjorde en bildanalys av en reklambild på märket "Panzani", och försökte därmed bevisa hur de framställde något som var konserverat och färdiglagat som något genuint naturligt och fräscht, alltså något "Panzani-loggan" skulle symbolisera för sina kunder. Detta hade inte gjorts innan, därmed skrev han bildsemiotikens inledande histora där denna reklambild  blivit deras största Ikon.

Och nu efter datorns stora inträde i våra liv så är ju inte längre skärmen en envägskommunikation, utan vi kan själva välja vad vi vill se och höra eller kommunicera med, med hjälp av tecken och symboler. Dessa tecken som snabbt förändras i den virtuella världen,  i vår strävan efter att på enklast eller snabbast sätt föra en dialog med varandra. Då tänker jag främst på Smiley´n, som gjort en magnifik återkomst i vårt sätt att förstärka, bekräfta eller charma varandra i våra sms, facebook kommentarer, chatbubblor eller blogginlägg.


Nu för att sammanföra alla dessa tecken, symboler och massmediala uttrycksätt, som jag nämnt tänker jag på en gemensam nämnare. Ungdomar. Jag tror att ungdomsrevolutionen som fick sin gryning under 50-talet har mycket att göra med att tecknen i samhället förändrades. Innan dess var man antingen ett barn eller en vuxen, men när ungdomen klev in i historien exploderade efterfrågan efter en egen livsstil. Livet var inte längre utstakat efter en mall. Man skulle börja hitta sig själv innan man äntrade vuxenvärlden. 
Ständigt sökande efter att förstå sin omvärld, och nyfiken på att förändra den. Nyfikenheten i kombination med en viss otålighet och uppfinningsrikedom, men även en ängslan att vilja tillhöra en grupp har gjort ungdomar till det perfekta målet för marknadsföring av en livstil, med alla dess tillbehör, gester, rätta märken och apparater.
Idag vet vi hur vi ständigt genom reklam inom mode, kost, kosmetik, musik, tidningar, internet, ja överallt präglas av en strävan att vara ung och ungdomlig. Det heliga tillståndet av att kunna ha möjligheten att göra och se ut hur man vill innan man blir fast i bostadslån, krav, arbete och torka snoriga näsor.


Jag frågade min 9-åriga dotter Vanilla hur hon kände igen en tonåring, eftersom hon redan nu börjat förstå hägringen i att vilja bli en "sån" och fick svaret:
- Rufsigt eller spretigt hår, tighta byxor som är lite trasiga, ipod hörlurar i öronen(spelar hööög musik), converse skor, tuggar tuggummi och är kaxiga!, sa hon självsäkert.


Allt som hon uppfattade som tecken på  en tonåring. Ett tecken som är aktuell just nu, men som ständigt är i förändring...


Så har jag tänkt på denna fråga.


*Möten med bilder, Yvonne Eriksson,Anette Göthlund, kap Semiotik, sid 34. Studentlitteratur.

 

Evert Taube - Kinesiska muren

Mina elever hade även fått höra den här låten av Evert Taube...väldigt många gånger!!Hahaha!

Dag 4. Östasiatiska museet.

I torsdags var vårt mål: att följa vår handledare och est klass2 till östasiatiska museet för att titta på  den Kinesiska terrakotta armén som ställs ut där. Det såg jag framemot jätte mycket eftersom jag velat gå och se den själv.
Vi skulle träffas där utanför 09:30 och Anders och jag var lite oroliga att allt skulle gå i stöpet eftersom planeringen varit väldigt rörig i måndags.Men allt gick enligt planen.
Några elever stod redan och väntade när vi kom dit och några efter släntare kom en kvart efter. Vi träffade vår handledare som gav oss stenciler/ ett häfte att dela ut till eleverna.
Dagens uppgift var att de skulle rita av en krigares ansiktsuttryck och välja ett mönster från antingen krigarnas kläder eller ett mönster från krukor, gravposter, eller nån annan dekoration från gravfynden.
Detta material skulle de ha användning för i en senare uppgift: att måla kakel dekor.(först om några veckor)
De skulle rita detta på två tomma sidor i stencilhäftet.Inte en så väldigt inspirerande uppgift. Jag hade förslagit att de tagit ett foto istället. Alla eleverna hade en fungerande kameramobil och många tog faktiskt kort. Problemet var att det var väldigt mörkt nere i utställningslokalerna, och skapade lite problem att kunna utföra uppgiften. Vissa blev gnälliga.

Vi gick runt och blev hänförda av denna uråldriga kulturskatt(alltså Anders,handledaren och jag), men eleverna var inte så förtjusta. De ville bara göra färdigt och dra därifrån så fort som möjligt.
Det kändes ännu en gång att eleverna var ointresserade av vad handledaren hade att erbjuda.En uppgift inte en upplevelse. De såg inte det som inspirationskälla för sina framtida verk.
Ändå tycker de att vår handledares uppgifter är de roligaste uppgifterna de får att göra, om de jämför med de andra lärarnas. De tycker de får fria händer när det gäller material och inte så mycket krav.
Men det verkar som om de lever efter mottot "att göra så lite som möjligt".

Jag och Anders pratade mycket om hur vi skulle lagt upp lektionen för att förbereda och presentera besöket för eleverna. Allt ifrån att visa den här filmen http://www.youtube.com/watch?v=0_BV5j4F2mI&feature=player_embedded till att bjuda på en Kinesisk stämning i klassrummet, där både musik, historia och konst visades. Även bjuda på lite ginger godis och ta med tyger. (för de som valt inriktningen textildesign)Alla sinnen skulle få sitt och alla skulle integreras i undervisningen.( Jag har märkt att "textiltjejerna" är en gruppering i klassen som tycker att alla andra konstuttryck är tråkiga, och det påverkar stämningen negativt.)

Jag blir så fruktansvärt frustrerad av situationen. Det är så fokuserat på att avbilda, inte gestalta en känsla, idé eller influens. Jag vill att de ska börja se konst annorlunda...och inte bara under kriterierna fint eller fult.Eller möjligtvis konstigt eller normalt.
Jag hade använt mig av utställningen på ett annat sätt än inspiration för kakeldekor målning. Jag hade försökt integrera de olika konstuttrycken eftersom klassen är splittrad i sina grupperingar: konst och form vs. textil design. Jag hade delat upp uppgifter i olika medium så att eleverna fick välja det som de var mest intresserade av just då eller ville fördjupa sig i Tex.
1. Form-här skulle de få använda sig av lera, för att känna på materialet och titta hur keramik armen och dess attiraljer var uppbyggda, vilken teknik, struktur.Få bränna och använda sig av glasyrer för att få en asiatisk touch. Gestaltning av en människofigur eller djur/bruksföremål. Eller detalj.
2.Textil-här skulle de få inspireras av utställningens mönsterrikedom i tex krigarnas dräkter, vilka färger de använde eller hela den mytologi som visades i bruksföremålen, gravposter,mm. Det fanns en stor symbolrikedom som de kunde använda sig av i tex tygtryck eller inspiration att göra ett klädesplagg av/alternativ accessoar.
3.Konst-här skulle de få inspireras av hur armén var uppställd tex vilka positioner de hade, vilken status, varför den gjordes? vilket syfte den hade? Sedan skulle de få fundera om de ville göra en modernisering av temat eller använda sig av keramik soldater och ställa dem i moderna situationer. Tex: en kinesisk keramik soldat som bakar bullar, åker buss eller går på rockklubb.Då skulle de få måla, fotografera /använda photoshop, göra en  animation/bildserie...ja endast fantasin sätter gränserna.
Men i alla fall...

Efter eleverna återvänt till skolan hade vi lite tid över, och bestämde tillsammans med handledaren att vi skulle ta en fika för att prata lite, för att gå igenom veckan som gått och reflektera över vår uppgift och våra intryck.
Det var en mycket givande fikastund på Östasiatiska museets te servering. Jag tror det var bra att vi var utanför skolan eftersom den "gråa/dystra/alldagliga/kaotiska stämningen" som den byggnaden smittar en med, inte kunde påverka oss där.
Vi pratade självklart om mötet/lektionerna med den Turkiska klassen, men även om allt möjligt inom konst, keramik, passioner och känslor som händer inom en när man utövar eller är del av en skapande process.
Hon är en riktigt härlig person som verkligen brinner för sitt ämne, jag tycker det är så sorgligt att se det som händer under lektionerna.

Vi pratade ut och berättade hur vi kände och vad vi upplevt angående elevernas ointresse, lärarens roll och arbete, lärarlagets bristande samarbete och den tidsbrist som berövade både analys och reflektion i elevernas egna konstnärliga utveckling.
Handledaren uttryckte sin sorg över att det var stressigt och att tiden aldrig räckte till.
Jag tog även upp problemet med "textiltjejerna" som går ut ur klassrummet och sitter i ett annat rum när uppgiften blivit utdelad.
Under samtalets gång förstod jag sammanhanget i problematiken.
-De är inte så intresserade av att skapa kläder, som de är intresserade av mode. Jag förslog att hon skulle försöka få dem att skapa egna modebloggar i ämnet där de fick sätt ihop egna outfits av kollektioner/bilder/plagg de inspirerades av i samband med att de fick skapa/sy egna kläder och göra egna outfitbilder där de fick berätta vad de tänkt,vad som funkar och inte, och på samma gång få in fotografering i ämnet.Då tror jag att de skulle tycka att det blev mer intressant och roligt framför allt.
Handledaren tyckte det var ett bra förslag.
Jag hoppas verkligen att hon försöker hitta en väg att fånga deras intresse, för allas bästa.

Nu har det varit helg och många intryck har analyserats. Det känns spännande att gå tillbaka på måndag igen för att se om det känns lika eller om den här veckan bjuder på något nytt.

Tills vidare...♥

Just det!! Boka inte upp Er den 13 November!! kl: 16:30-16:45!!! För då har jag Utställning!!!! På Fotografiska!!!!

 

Åhhhh kära klasskamrater!!!! Kom och dela glädjen med mig och mina "15 min of fame!!" den

13 november på FOTOGRAFISKA!!!

Kram♥

Dag 3, Jag har vikarierat som lärare!!!

-Vilken dag!!!!

Tidigt i morse när Anders och jag äntrade vår handledares kontor möttes vi av förtvivlan.

-Jag har ett jätte stort problem, sa handledaren. Den turkiska klassen som är här på studiebesök har ingenstans att vara idag. Lisa (den andra bildpedagogen) har anmält att hon vabbar idag och hon skulle ha haft datagrafik med dem. Och jag ska ju ha mina lektioner.

-Hmmm datagrafik?, säger jag.

Sen vet inte jag vad som flyger i mig. Det är lite som en "utanför-kroppen-upplevelse" där jag betraktar mig uppifrån och hör mig själv säga:

-Jag gör det! Det här fixar vi!

Jag växlar ett ögonkast på Anders, som inte ser helt omedgörlig ut och fortsätter:

-Är det här rummet bredvid ledigt idag? För visst var de intresserade av att arbeta med lera?(Det hade jag snappat upp efter jag tjuvlyssnat på den turkiska tolkens önskemål för Måndagens form lektion, igår.)

-Jaaa! Bra Natalie!, säger handledaren.

Vi rusar in i Grafik rummet bredvid och kollar på schemat.

-Jippie! Klassrummet är ledigt hela dagen.
Nu har vi extremt bråttom för att hinna göra i ordning klassrummet för en form lektion. Exakt 7 minuter.

Vi börjar med att lägga på plast på de fyra arbetsborden, medan handledaren hämtar lera och en skål med verktyg. Sedan rusar hon in till sitt klassrum för att börja sin lektion. Nu är vi helt lämnade åt vårt öde, för henne ser vi inte röken av under resten av morgonen.

I mitt huvud exploderar det av idéer, som vi kan tänkas att sätta dessa turkiska elever i för slags skulpturellt arbete. Jag tänker att de måste vara något visuellt gångbart eftersom vi inte pratar samma språk, men ändå något spännande de kan inspireras av. Så jag börjar febrilt titta mig omkring efter några slags skulpturer eller modeller vi kan använda oss av. Jag lånar helt fräckt några arbeten som står uppe på en hylla i klassrummet och några bord i keramikverkstan utanför. Anders hänger med i svängarna och hjälper mig placera modellerna på katedern, även fast jag pratar med honom på engelska!!(Fniss! för att träna på språket)
Jag valde dessa modeller:

1. en kroppslig gestaltning

2. en skål

3. en mimetisk avgjutning av händer

4. en abstrakt organisk skulptur.

Sedan lägger vi varsitt färgat papper under skulpturerna, ett rosa, svart, blått och gult och placerar likadana papper på varsitt bord, så att de ska förstå att varje bord representerar den skulptur de ska inspireras av.

Jag ser på Anders att han ser lite nervös ut, och säger till honom att det här är en fantastisk möjlighet för vår första ledda lektion och det är bra att vi inte hinner tänka så mycket, för att slippa gruva oss och bli alltför pirriga! (Jag hoppas att jag lät övertygande och lugnande...?) Men jag tror han börjar bli van...

På den vita tavlan skriver jag " WELCOME" med stora bokstäver när jag hör röster utanför rummet. Jag går dit och där står de!!! Så jag hälsar dem välkomna och ber dem sätta sig. Hela klassrummet fylls av 15 elever och 2 lärare som alla tittar nyfiket på mig. 

Jag vänder mig till en av lärarna och ber henne säga till eleverna att de ska sprida ut sig över alla de fyra borden, eftersom de försöker klämma ihop sig vid ett (på engelska) och hon tittar först lite frågande på mig...men förstår sedan vad jag menar när jag gestikulerar på skulpturerna framför mig och de färgade pappren som ligger på borden. Sedan förklarar jag för dem att de ska få arbeta med lera för att få känna på materialet och inspireras av modellerna. De tittar snällt men förstår inte riktigt vad jag säger, men som tur är träder tolken fram och jag förklara utförligt för honom vad som skall göras och han översätter det till det vackra turkiska språket. Kommunikation!!!!

-Och vilken reaktion sen! Anders börjar skära upp stora klumpar lera till eleverna, som nästan genast sätter igång med att börja knåda och jag börjar fråga ut lärarna hur gamla eleverna är, vad de arbetat med, hur de undervisar, vilka material de använder osv. (Tolken översätter och lärarna berättar i långa utlägg)

De är 16-år gamla och har aldrig arbetat med lera!!!! Vilken utmaning! För oss alla.

Eleverna tittar nyfiket på oss när vi pratar och jag vill lära mig vad de färgade papprens färger heter och uttalas på turkiska.De tycker nog att det låter roligt när turkiska kommer ur min mun...och jag vill att de prövar de svenska orden. Vi finner varandra i detta ögonblick och jag berättar att jag aldrig arbetat som lärare innan och att jag är en lärarstudent. Vi använder oss av minst en miljard gester och ansiktsuttryck! Snacka om visuell kommunikation!!!

Arbetsron infinner sig i rummet och jag fortsätter att fråga ut lärarna om allt möjligt mellan :Hur kulturhistorian ser ut i Turkiet,( med dess arkitektur, traditioner, konsthantverk) Till hur kvinnan framställs inom den turkiska konsten eller inom massmedia.Jag tipsar dem även om museer de kan tycka är intressanta.
Och med tanke på hur många flickor det går i klassen frågar jag även om hur samtidskonsten ser ut för yrkesverksamma kvinnliga konstnärer i Turkiet.( Hur spännande jag tycker deras arbete måste vara, för att de får ta del i  "nya kvinnliga uttryck sättet"  inom konsten)

Jag får hoppfulla svar och att den kvinnliga scenen är på framfart!! (eftersom den varit en ganska sluten manlig verksamhet)

Efter en kort kafferast videofilmar jag elevernas arbete och Anders fotodokumenterar allt.Lärarna och tolken har fortfarande rast så vi försöker prata med dem. Det går lite knaggligt i början (språket) men plötsligt kommer en flicka fram till mig och säger:

-Teatcher? what do you think about my sculpture?

-I think it´s fantastic!,säger jag.

-Can I take your picture?,frågar en annan.

Sen följer ett fotokalas utan dess like. Alla vill ha ett foto tillsammans med mig. Det är så gulligt, så jag vet inte vad? De lär mig säga "cheeese" på turkiska, som heter "Peynir".Jag känner mig lite generad över deras smickrande uppvaktning. Samtidigt säger jag att de alla får lägga fram sina lerskulpturer på ett bord så vi får ha en liten utställning. Alla kommer med sina bidrag och samlas runt utställnings bordet. Nu kommer tolken och lärarna in i klassrummet.

-Vilka fantastiska skulpturer!! Jag är så otroligt lycklig över deras prestationer. 

Vi börjar runda av lektionen och jag tackar dem för att jag fick uppleva det här och ber dem applådera för sina fantastiskt fina arbeten.

Alla klappar händerna!!!Och de tackar mig och Anders för den fina lektionen.

-Vilken kick!! Jag är fortfarande i ett lyckorus. Det här var så otroligt givande och spännande att få ta del av.
En misär för handledaren, tycker jag, som inte tog del av detta.

Men jag undrar fortfarande vad som skulle ha hänt om vi inte hade varit där och tagit emot dem.
??????
Planeringen på skolan känns ytterst temporär.

♥

Verkligheten? Dag 2.

Jag ska inte skriva en halv roman i det här inlägget.
Gårdagens explosiva röriga gåtfulla och lätt deprimerade intryck gjorde mig väldigt frågvis idag,
Jag ville veta mer ingående hur eleverna uppfattar sin utbildning och hur läraren själv uppfattar sin roll inför dem.

Jag försökte lägga ihop pusselbitarna.

Vi intervjuade båda lägren intensivt och förklarade vad vi lagt märke till.
Fick flera svar.
Och kom fram till att det finns 3 verkligheter.
Hur eleverna uppfattar den.
Hur läraren uppfattar den.
Och hur vi som kommer utifrån uppfattar den.



Sedan måste jag säga att den här dagen hade en mycket mer positiv klang...(kanske var det så att måndagstrisstessen var över...)
Vi hade besök från en estetklass från Turkiet som var här på en fältundersökning/studiebesök. Otroligt positiva och engagerade!! Min handledare utsände mig som skolfotograf för att dokumentera händelsen.(För skolans hemsida)
Så jag traskade in i klassrummet och presenterade mig  för de turkiska lärarna,med kameran i högsta hugg!

-Hallo! Nice to meet you! I´m Natalie from konstfack!!(uttalat på swinglish..konstfuck blir ju ett ganska kontroversiellt ord..hahaha!) Can I take photos of your students for our schools homepage? How old are they?
(Fniss!)

Sedan hade vi vår första lektion med en Aspergerklass. Alltså elever med Aspergers syndrom.
Jag blev stormförtjust! De var väldigt gulliga och förtjusta i ämnet och fokuserade på sina bilduppgifter. Funderar  om jag skulle läsa en specialpedagog inriktning framöver. Jag tror det skulle ge otroligt mycket tillbaka...

Imorgon har vi vår första lektion med en högstadieklass, en 9:a. Vi blev varnade att det kan bli mycket stökigt!
Jag tycker det ska bli spännande att se hur min handledare förhåller sig till dem och om undervisningsmetoderna ser annorlunda ut.Ska även dokumentera och studera om den visuella kommunikationen skiljer sig mycket i elevernas positioner och förhållningssätt till varandra jämfört med de som går i gymnasiet.

Men jag har ännu inte bestämt vilken visuell kommunikations fokus mitt projekt/uppdrag ska få. Jag har alldeles för många intryck att bearbeta med än så länge. Jag har redan tagit ca:200 bilder. Skrivit anteckningar. Skissat.
Plus att vi får träffa så många olika slags klasser. Intryck! Uttryck!
So long!

Dag 1.

Jag gick upp 05:10 i morse. Fixar frukost, tar fram kläder till barnen som skulle till skola och dagis och gjorde i ordning mig. Lite stök och bök. Ett snabbt hejdå,sedan sprang jag ner för de 157 trappstegen ner till centrum tio i sju. Tunnelbanan till Fruängen. Bussen som jag skulle med börjar precis köra från bussterminalen när jag springer mot den och vinkar som en dåre. Den stannar. Lättnad!
Efter en lång bussfärd kommer jag fram till en byggnad som liknar ett fängelse. Jag kommer inte in.Jag behöver ett passerkort. En liten tanig glasögonprydd kille kommer och drar sitt kort och jag försöker övertala honom att släppa in mig
- för jag ska ha min praktik här! Tveksamt håller han upp dörren och pekar mot expeditionen. Den är stängd.Den gråa långa hallen/salen gapar av tomhet.Glasögonpojken försvinner spårlöst in i tomma intet.
Jag hittar tillslut en medelålders dam i ett ganska slitet rum och frågar efter direktioner till den estetiska verksamheten. Hon gestikulerar rakt fram sen till vänster.
Jag följer hennes råd och hittar Anders längst ner i en muralmålad korridor, utanför en dörr med en målad Michael Jacksson.

Vi släpps in efter ett tag av vår handledare och blir presenterade för klassen. Vår handledare känns som en pigg figur med ett mycket avväpnande skratt. En konstnärssjäl som är mer konstnär än lärare, får jag ett intryck av.
Klassrummet är inte så stort och är belamrad av hyllor fyllda med ratade projekt, papper och krafs. Det är väldigt nedgånget och lite väl rörigt, men, men...vi får se.
Klassen sätter igång med sin uppgift de fått förra gången: att illustrera en dräkt som symboliserar statusen från sin tidsepok, från utställningen "Modets makt". Papper och akrylfärg är materialet de SKA använda.Ämnet är Form. Jag känner mig lite förvirrad av upplägget.(ställer senare frågor hur,vad och i vilket syfte..och hur hon betygsätter en sådan uppgift.)
Eleverna sitter  runt 2 rektangulära långbord som står parallellt jämte varandra, med ryggen mot i mitten.( alltså rygg mot rygg) En stor klunga elever i ett bord. De pratar och tramsar lite och gör inte så mycket.Engagemanget är inte så stort. I det andra bordet sitter två tjejer längst ner,  med båda två hörlurar i öronen och längst fram en ensam kille. Han är redan färdig med sitt verk och sitter och skriver på en lapp. Jag och Anders går runt och tittar på deras arbeten och sätter oss längst bak vid någon slags arbetsbänk för att observera vad som sker.
 Detta pågår i 2,5 timme. Pojken längst fram med sin färdiga bild sitter och stirrar i väggen. Uppgiven.Tyst.
Han försöker vara genomskinlig känns det som.Ingen kommunicerar med honom.
Jag går fram till katetern där handledaren/läraren suttit hela tiden om hon inte varit på sitt kontor eller sagt till eleverna att de ska vara färdiga till klockan halv elva. För då ska de redovisa verken i biblioteket. Jag tittar på ensamma pojken och försöker få ögonkontakt. Han viker med blicken.
Jag frågar handledaren om det inte finns några andra uppgifter för dem som redan är färdiga, och nickar åt pojkens håll.
Joo, nästa gång ska de börja med ett arbete om en sittplats. Pojken sitter orörlig. Hon försöker prata med honom. Jag hör inte om hon får något gensvar.

Äntligen går vi alla med raska steg till biblioteket för redovisningen( kl är 10:40 eftersom läraren fått ett samtal), och vi hinner intervjua några tjejer på vägen. De har inte förstått uppgiften. De trodde att de skulle modernisera en 1700-tals dräkt till vår tid. En annan tjej gjorde en Manga bild istället för hon tyckte inte om materialet de skulle använda. Hon oroar sig över att det inte ska bli bra för att hon inte kan måla tygveck. En kille gjorde ett monster med en bordelldräkt på sig. De är väldigt fokuserade på att det ska bli likt...Mimetisk avbildning.
Jag frågar om bilderna skall presenteras och analyseras för varandra. Så att de får berätta hur de tänkt.
-Nej, vi hänger bara upp dem, får jag som svar. Och det gör eleverna och går sedan därifrån, även fast läraren försöker prata lite om hur fint det blev.
Vi står kvar och undrar vad som egentligen har hänt.???
Vi får ju verkligen intrycket att eleverna inte brinner för det här ämnet. De går i ettan. Hur kan de vara så ointresserade? Redan, efter så kort tid? Skoltrötta? Eller har de valt fel inriktning kanske?
Vår handledare har fortfarande samma strålande humör och rycker lite på axlarna. ( Med en "de är sånna" attityd...)

Dagen fortsätter på detta vis även när vi träffar tvåorna under eftermiddagen. Bristande engagemang under lektionstid. En läser läxor istället för att gestalta en port som de har i uppgift. Några pratar om helgens aktiviteter och tjejerna som valt textil design går ut till en annan sal, för att de inte kommer på vad de ska göra, får jag veta när jag frågar dem. Jag kan inte låta bli att ge dem förslag och inspiration där de kan försöka få "den här porten" lite mode anpassad. Det finns ju massor med möjligheter tycker jag, men de har svårt att "think outside the box". Eller så bryr de sig inte, helt enkelt.(Svårt att avgöra: om de förstod vad jag menade eller inte, eftersom de inte kan tänka utanför mimetiskt tänkande.)
Jag fotograferar klassrummet och får även tillåtelse av eleverna att plåta dem. Jag upptäcker att jag tagit flera bilder på en tjej som helt suttit orörlig under större delen av tiden och hon arbetar inte med någon port eller arbete. Hon sitter bara där. Så jag fokuserar på henne. Fotar henne vart tionde minut.Zero action!
Väldigt intressant. Hur kan man förvalta den korta tid de ändå har till att göra ingenting?
Vi blir lämnade ensamma med eleverna för att vår handledare ska på ett möte och eleverna får instruktioner att de ska fråga oss om hjälp. Det gör de inte, så vi börjar fråga ut dem istället.Vad de vill lära sig och vad de har för mål i framtiden osv. Vi får lite blandade svar. De har svårt att tänka såååå långt framåt

Jag känner mig chockad över dagens intryck och har svårt att släppa den här obehagliga känslan av apati, som genomsyrade atmosfären i hela byggnaden (främst elever). Kan det bero på att det är flera skolor som samsas dessa gemensamma utrymmen? Ett byggymnasium och högstadieskolan bredvid har både lunch och lektioner där.
I den stora matsalen drev klungor av unga män runt och hade attitydproblem. Lite hotfull stämning. Testosteron hängde i luften.

Eller var det en typisk måndag att folk var utmattade?
Kan det vara så att de inte lär känna varandra? Eller att gemenskapen fattas?
Många frågor!!
Kommunikationen fungerar tydligen inte ömsesidigt. Antingen så har eleverna svårt att veta vad de vill göra om de inte får en klar uppgift med bestämda riktlinjer eller så tycker de uppgifterna är tråkiga och vill göra nåt annat...Eller så har de för kort tid på sig att "komma igång". Eller så vill de ha helt fria val till att använda material till ett specifikt tema...
Nu pratar jag om helhets intrycket...för det fanns några få i varje klass som hela tiden tog till vara på tiden och jobbade på flitigt.
Det här ska bli väldigt intressant och lärorikt att följa.
Har nu triljoner med frågor jag ska ställa till min handledare...

Fjärilar i magen...

Nu pirrar det i magen av en skräckblandad förtjusning. Imorgon får jag äntligen träffa klassen och handledaren under min VFU. Eftersom mina små varit febriga och sjuka under veckan hann min handledare och jag inte matcha varandras lediga stunder för ett möte, vilket var väldigt synd. Det hade varit mycket trevligare att träffas innan och prata igenom lite hur vi ska arbeta tillsammans under dessa två veckor. Men vi har haft en trevlig mail kontakt och Anders (som också ska vara där på VFU) berättade att hon kändes engagerad.
Jag har även fått schemat, arbetsuppgifterna för deras årskurs och bilderna på eleverna(wiiii så gulliga!) som går det estetiska programmet i årskurs 1.
Superspännande!!!

Efter vi för några veckor sedan läst i boken "Praktisk lärarkunskap"* om kommunikation och konflikter i undervisningen samt juridik för undervisare blev jag lite skärrad. Hur ser det ut i skolorna egentligen? Hur skulle jag reagera om ett vilt slagsmål bröt ut i skolan/klassen jag arbetade i? Vad är "milt tvång"? (som jag skulle använda mig av om en  elev störde de andra eleverna i klassrummet ...och vägrade gå ut eller lyssna på mina tillsägelser..sen när jag ÄR lärare på riktigt.)

Viktoria visade under lektionen hur man skulle gå till väga och berättade även om andra våldsamma situationer hon råkat ut för och hur hon agerat vid de tillfällena.
Men om de har kniv eller nåt annat slags vapen och är våldsamma?

I kapitel "Handpåläggning sid 66"* rekommenderar de att man direkt ska försöka avleda uppmärksamheten och skydda andra elever så de inte kommer till skada, men aldrig försöka avväpna någon eller gå emellan och sedan direkt kontakta polisen. Det låter ju som sunt förnuft, men kommer man göra det?
Tänk om man blir jättemodig eller jätterädd? Jag har ju ett otroligt ansvar i det läget.

Jag försöker komma ihåg hur det var när jag gick i högstadiet och gymnasiet. Visst i högstadiet gick jag i en ganska lugn skola med vissa stökiga element, och mitt gymnasium hade ryktet om sig att vara ganska bråkigt, men på den avdelningen där det Estetiska programmen hölls var det en otroligt bra atmosfär utan våld eller hemska konflikter. Det var nog en ganska skyddad miljö. Jag har alltså inga direkta egna erfarenheter av sådant våld.

Nu ska jag i alla fall inte gräva ner mig och fantisera ihop en massa skräck scenarier utan fokusera på allt roligt jag kommer få uppleva och observera på min fältstudie. Den Visuella kommunikationen som jag upplever i den här klassen med min handledare i klassrummet...
Hur de fungerar tillsammans? Hur de kommunicerar? Hur ser det  i klassrummet där det lärs ut...form och design? Hur arbetar handledaren så att eleverna blir engagerade i sina uppgifter? Hur är stämningen i klassen?(grupperingar eller sammanhållning)...och hur förmedlar de sin plats i gemenskapen? (med klädkoder? gester? ord?)
Ja, jag får helt enkelt mycket att observera och känna in innan jag bestämmer vilken vinkling mitt projekt får.
Nu är min väska packad för imorgon, med kamera, videokamera, en loggbok för att skriva ner anteckningar och ett gäng pennor.
- Huddinge Gymnasium!!! Here I come!!!


*Praktisk Lärarkunskap, 2006, Sudentlitteratur, Långström-Viklund. sid 31-49 och 57-75.

åhhhh!

http://vimeo.com/4679687

3 möjligheter och en framtida gryning.

Gryningen (akryl på duk)

Jag har inte bestämt mig. Så är det.Jag kan inte välja mellan Konst och lärande, Design och lärande eller Media och lärande. Så är det. Hur ska jag kunna välja mellan nåt sånt? Jag vill ju fördjupa mig i alla 3 inriktningarna. Så är det.
Tanken eller känslan rättare sagt, var att jag skulle välja konst rakt av och sen nån av de andra...
Men efter det här valmötet när kurserna blev presenterade i Svarta havet, är jag inte så säker längre.
Design såg ju förträffligt roligt och intressant ut. Så är det.
Jag älskar fotografi och att göra film. Media. Så är det.
Brinner det gör jag för konsten. Så är det.
Sen pendlar jag mellan "vad jag tycker är roligast" och "vad jag har mest användning av när jag söker jobb".
Vad förtäljer framtiden? Hur ser det ut på arbetsmarknaden då när vi går ut...för oss bildpedagoger?

Senast den 12 oktober ska valet vara klart. Så är det.

nya natalie noirs frågestund2.m4v

Natalie Noir´s frågestund

Eftersom den stora febern drabbat min yngsta dotter Rosa,så har jag inte kunnat arbeta med min grupp(Lovisa och Anders) i skolan. Istället gjorde jag ett eget filmklipp i temat "vidvinkel,teleobjektiv och normal objektiv". Titta och njut!!!!

Biografteatern Rio - EN SKRÄDDARSYDD FRUKOST

Biografteatern Rio - EN SKRÄDDARSYDD FRUKOST

Maktspråk. För lärare skolår 6-9 och gymnasiet. - Nationalmuseum

Maktspråk. För lärare skolår 6-9 och gymnasiet. - Nationalmuseum: "– skickat med Google Verktygsfält"

Känns ju som en självklarhet att närvara på!!! Någon mer som vill följa med?

Kablam!!! Så var rösten endast ett eko...(eller ett hest krax...)

Det var en gång en konstfacksstudent som förlorade rösten, och som helt och hållet fick kommunicera med tecken,blickar och skrivna ord.Hon blev en observatör och lyssnare som inte aktivt deltog i den kummunikativa verkligheten och det sociala spelet som pågick...Hahahaha!!! Det var nästan sanning....Men oj! vilken skillnad det var att bara vara tyst och betrakta mina klasskamrater under den här veckan som gått.

Grodperspektiv på bedårande Fröken Sofia.

Eftersom den ofantligt ohyfsade förkylningen slog till på mina stämband har jag haft svårt att kommunicera med min omvärld. Jag som pratar sååååå mycket annars, förstår jag nu.
Kanske var det en bra övning för mig inför den kommande VFU´n där vi ska studera den visuella kommunikationen "kropp,rum och lärande"...vem vet? Jag känner dock en viss oro för vad jag ska titta på, leta efter eller undersöka...hmmmm. Men det löser sig väl när man väl är där.

Den här veckan inleddes med lektioner i rörlig bild i TV studion, där vi fick en introduktion i ämnet. Om vad som menas med totalbild,helbild,1/2 bild, närbild eller extrem närbild sen vidare om tilt, panorering och rörelseriktningar. Läraren LEN ritade bildexempel och visade oss scener ur filmen "Blåsningen" som tydliggjorde det för oss vad en "plant" var eller en "klaff" (exemplet visade när en klaff inte funkade, när man klippt till filmen mitt i en påbörjad rörelse och sen klipper in en närbild där personen i fråga gör samma rörelse igen)
Sedan fick vi eftermiddagen på oss, utrustade med en videokamera,
att spela in 3 scener som visar en händelse som sker utanför bild.

-Strålande!!! Här får fantasin flöda!, tänkte jag.
Till min stora förtjusning blev Frida min partner in crime, och vi matchade varann i enad symbios med en känsla för det bisarra och teatraliska.
Resultatet blev 2 stycken korta filmer med en surrealistisk touch. "De magiska karamellerna" och " Russian delux"  triggade vår eufori om vad vi i framtiden kan åstadkomma tillsammans. Med sorg i hjärtat måste jag berätta att dessa filmer aldrig kommer visas igen, eftersom vi inte kunde spara/lagra dem. Men minnena lever kvar.

Vid nästa lektions tillfälle stod Foto och kamera hantering på schemat med Ann- Cathrine. Vi fick en genomgång av kameran Canon Eos 350D och grundläggande vetskap av kamerahantering tex. Bländare= öppningen i kameran som släpper in ljus. Slutare= den som bestämmer ur länge ljuset får strömma in genom bländaröppningen. Exponering/Optik/vitbalans var andra saker vi gick igenom.
 Här fick vi också bilda par och gå ut och göra övningar i: alternativexponering, medljus/motljus/sidoljus,närbilder i vidvinkel och telezoom, grodperspektiv,fågelperspektiv och "ögonhöjd",motljuskompensation, kort resp. långt skärpedjup samt frysa eller följa med en rörelse.

-Wihaaa!! Jag älskar ju att fota! Det kommer bli så kul!, tänkte jag.
Ännu en gång fick jag en partner som var lika entusiastisk som jag till att twista det hela med en känsla av flärd och saga. Jag och Sofia var en "match made in heaven". Vi fotade och fotade varandra i alla uppgifter och svävade sedan ut i gemensam kreativ anda. Jag hade tagit med mig lite attiraljer vi kunde använda oss av för att skapa stämning och Sofia de tekniska prylarna och stor kunskap inom fotografi.Vi fann en park med reflexterande skulpturer, en stor gunga och en vacker skogsdunge(där jag bestämde mig för att spela/posera ett vackert lik...).
 Vi fick flera gånger radera bilder ur minneskortet
för att det var för litet för vår framfart.
Vi var båda väldigt nöjda med våra bilder.
 Nu fick jag bara plats med 2 stycken foton i det
här inlägget, men ni kan se fler i Fröken Sofias blogg.

♥

Sidoljus med reflexeffekt...Urban fairy sofia.