Dag 1.

Jag gick upp 05:10 i morse. Fixar frukost, tar fram kläder till barnen som skulle till skola och dagis och gjorde i ordning mig. Lite stök och bök. Ett snabbt hejdå,sedan sprang jag ner för de 157 trappstegen ner till centrum tio i sju. Tunnelbanan till Fruängen. Bussen som jag skulle med börjar precis köra från bussterminalen när jag springer mot den och vinkar som en dåre. Den stannar. Lättnad!
Efter en lång bussfärd kommer jag fram till en byggnad som liknar ett fängelse. Jag kommer inte in.Jag behöver ett passerkort. En liten tanig glasögonprydd kille kommer och drar sitt kort och jag försöker övertala honom att släppa in mig
- för jag ska ha min praktik här! Tveksamt håller han upp dörren och pekar mot expeditionen. Den är stängd.Den gråa långa hallen/salen gapar av tomhet.Glasögonpojken försvinner spårlöst in i tomma intet.
Jag hittar tillslut en medelålders dam i ett ganska slitet rum och frågar efter direktioner till den estetiska verksamheten. Hon gestikulerar rakt fram sen till vänster.
Jag följer hennes råd och hittar Anders längst ner i en muralmålad korridor, utanför en dörr med en målad Michael Jacksson.

Vi släpps in efter ett tag av vår handledare och blir presenterade för klassen. Vår handledare känns som en pigg figur med ett mycket avväpnande skratt. En konstnärssjäl som är mer konstnär än lärare, får jag ett intryck av.
Klassrummet är inte så stort och är belamrad av hyllor fyllda med ratade projekt, papper och krafs. Det är väldigt nedgånget och lite väl rörigt, men, men...vi får se.
Klassen sätter igång med sin uppgift de fått förra gången: att illustrera en dräkt som symboliserar statusen från sin tidsepok, från utställningen "Modets makt". Papper och akrylfärg är materialet de SKA använda.Ämnet är Form. Jag känner mig lite förvirrad av upplägget.(ställer senare frågor hur,vad och i vilket syfte..och hur hon betygsätter en sådan uppgift.)
Eleverna sitter  runt 2 rektangulära långbord som står parallellt jämte varandra, med ryggen mot i mitten.( alltså rygg mot rygg) En stor klunga elever i ett bord. De pratar och tramsar lite och gör inte så mycket.Engagemanget är inte så stort. I det andra bordet sitter två tjejer längst ner,  med båda två hörlurar i öronen och längst fram en ensam kille. Han är redan färdig med sitt verk och sitter och skriver på en lapp. Jag och Anders går runt och tittar på deras arbeten och sätter oss längst bak vid någon slags arbetsbänk för att observera vad som sker.
 Detta pågår i 2,5 timme. Pojken längst fram med sin färdiga bild sitter och stirrar i väggen. Uppgiven.Tyst.
Han försöker vara genomskinlig känns det som.Ingen kommunicerar med honom.
Jag går fram till katetern där handledaren/läraren suttit hela tiden om hon inte varit på sitt kontor eller sagt till eleverna att de ska vara färdiga till klockan halv elva. För då ska de redovisa verken i biblioteket. Jag tittar på ensamma pojken och försöker få ögonkontakt. Han viker med blicken.
Jag frågar handledaren om det inte finns några andra uppgifter för dem som redan är färdiga, och nickar åt pojkens håll.
Joo, nästa gång ska de börja med ett arbete om en sittplats. Pojken sitter orörlig. Hon försöker prata med honom. Jag hör inte om hon får något gensvar.

Äntligen går vi alla med raska steg till biblioteket för redovisningen( kl är 10:40 eftersom läraren fått ett samtal), och vi hinner intervjua några tjejer på vägen. De har inte förstått uppgiften. De trodde att de skulle modernisera en 1700-tals dräkt till vår tid. En annan tjej gjorde en Manga bild istället för hon tyckte inte om materialet de skulle använda. Hon oroar sig över att det inte ska bli bra för att hon inte kan måla tygveck. En kille gjorde ett monster med en bordelldräkt på sig. De är väldigt fokuserade på att det ska bli likt...Mimetisk avbildning.
Jag frågar om bilderna skall presenteras och analyseras för varandra. Så att de får berätta hur de tänkt.
-Nej, vi hänger bara upp dem, får jag som svar. Och det gör eleverna och går sedan därifrån, även fast läraren försöker prata lite om hur fint det blev.
Vi står kvar och undrar vad som egentligen har hänt.???
Vi får ju verkligen intrycket att eleverna inte brinner för det här ämnet. De går i ettan. Hur kan de vara så ointresserade? Redan, efter så kort tid? Skoltrötta? Eller har de valt fel inriktning kanske?
Vår handledare har fortfarande samma strålande humör och rycker lite på axlarna. ( Med en "de är sånna" attityd...)

Dagen fortsätter på detta vis även när vi träffar tvåorna under eftermiddagen. Bristande engagemang under lektionstid. En läser läxor istället för att gestalta en port som de har i uppgift. Några pratar om helgens aktiviteter och tjejerna som valt textil design går ut till en annan sal, för att de inte kommer på vad de ska göra, får jag veta när jag frågar dem. Jag kan inte låta bli att ge dem förslag och inspiration där de kan försöka få "den här porten" lite mode anpassad. Det finns ju massor med möjligheter tycker jag, men de har svårt att "think outside the box". Eller så bryr de sig inte, helt enkelt.(Svårt att avgöra: om de förstod vad jag menade eller inte, eftersom de inte kan tänka utanför mimetiskt tänkande.)
Jag fotograferar klassrummet och får även tillåtelse av eleverna att plåta dem. Jag upptäcker att jag tagit flera bilder på en tjej som helt suttit orörlig under större delen av tiden och hon arbetar inte med någon port eller arbete. Hon sitter bara där. Så jag fokuserar på henne. Fotar henne vart tionde minut.Zero action!
Väldigt intressant. Hur kan man förvalta den korta tid de ändå har till att göra ingenting?
Vi blir lämnade ensamma med eleverna för att vår handledare ska på ett möte och eleverna får instruktioner att de ska fråga oss om hjälp. Det gör de inte, så vi börjar fråga ut dem istället.Vad de vill lära sig och vad de har för mål i framtiden osv. Vi får lite blandade svar. De har svårt att tänka såååå långt framåt

Jag känner mig chockad över dagens intryck och har svårt att släppa den här obehagliga känslan av apati, som genomsyrade atmosfären i hela byggnaden (främst elever). Kan det bero på att det är flera skolor som samsas dessa gemensamma utrymmen? Ett byggymnasium och högstadieskolan bredvid har både lunch och lektioner där.
I den stora matsalen drev klungor av unga män runt och hade attitydproblem. Lite hotfull stämning. Testosteron hängde i luften.

Eller var det en typisk måndag att folk var utmattade?
Kan det vara så att de inte lär känna varandra? Eller att gemenskapen fattas?
Många frågor!!
Kommunikationen fungerar tydligen inte ömsesidigt. Antingen så har eleverna svårt att veta vad de vill göra om de inte får en klar uppgift med bestämda riktlinjer eller så tycker de uppgifterna är tråkiga och vill göra nåt annat...Eller så har de för kort tid på sig att "komma igång". Eller så vill de ha helt fria val till att använda material till ett specifikt tema...
Nu pratar jag om helhets intrycket...för det fanns några få i varje klass som hela tiden tog till vara på tiden och jobbade på flitigt.
Det här ska bli väldigt intressant och lärorikt att följa.
Har nu triljoner med frågor jag ska ställa till min handledare...