Dag 3, Jag har vikarierat som lärare!!!

-Vilken dag!!!!

Tidigt i morse när Anders och jag äntrade vår handledares kontor möttes vi av förtvivlan.

-Jag har ett jätte stort problem, sa handledaren. Den turkiska klassen som är här på studiebesök har ingenstans att vara idag. Lisa (den andra bildpedagogen) har anmält att hon vabbar idag och hon skulle ha haft datagrafik med dem. Och jag ska ju ha mina lektioner.

-Hmmm datagrafik?, säger jag.

Sen vet inte jag vad som flyger i mig. Det är lite som en "utanför-kroppen-upplevelse" där jag betraktar mig uppifrån och hör mig själv säga:

-Jag gör det! Det här fixar vi!

Jag växlar ett ögonkast på Anders, som inte ser helt omedgörlig ut och fortsätter:

-Är det här rummet bredvid ledigt idag? För visst var de intresserade av att arbeta med lera?(Det hade jag snappat upp efter jag tjuvlyssnat på den turkiska tolkens önskemål för Måndagens form lektion, igår.)

-Jaaa! Bra Natalie!, säger handledaren.

Vi rusar in i Grafik rummet bredvid och kollar på schemat.

-Jippie! Klassrummet är ledigt hela dagen.
Nu har vi extremt bråttom för att hinna göra i ordning klassrummet för en form lektion. Exakt 7 minuter.

Vi börjar med att lägga på plast på de fyra arbetsborden, medan handledaren hämtar lera och en skål med verktyg. Sedan rusar hon in till sitt klassrum för att börja sin lektion. Nu är vi helt lämnade åt vårt öde, för henne ser vi inte röken av under resten av morgonen.

I mitt huvud exploderar det av idéer, som vi kan tänkas att sätta dessa turkiska elever i för slags skulpturellt arbete. Jag tänker att de måste vara något visuellt gångbart eftersom vi inte pratar samma språk, men ändå något spännande de kan inspireras av. Så jag börjar febrilt titta mig omkring efter några slags skulpturer eller modeller vi kan använda oss av. Jag lånar helt fräckt några arbeten som står uppe på en hylla i klassrummet och några bord i keramikverkstan utanför. Anders hänger med i svängarna och hjälper mig placera modellerna på katedern, även fast jag pratar med honom på engelska!!(Fniss! för att träna på språket)
Jag valde dessa modeller:

1. en kroppslig gestaltning

2. en skål

3. en mimetisk avgjutning av händer

4. en abstrakt organisk skulptur.

Sedan lägger vi varsitt färgat papper under skulpturerna, ett rosa, svart, blått och gult och placerar likadana papper på varsitt bord, så att de ska förstå att varje bord representerar den skulptur de ska inspireras av.

Jag ser på Anders att han ser lite nervös ut, och säger till honom att det här är en fantastisk möjlighet för vår första ledda lektion och det är bra att vi inte hinner tänka så mycket, för att slippa gruva oss och bli alltför pirriga! (Jag hoppas att jag lät övertygande och lugnande...?) Men jag tror han börjar bli van...

På den vita tavlan skriver jag " WELCOME" med stora bokstäver när jag hör röster utanför rummet. Jag går dit och där står de!!! Så jag hälsar dem välkomna och ber dem sätta sig. Hela klassrummet fylls av 15 elever och 2 lärare som alla tittar nyfiket på mig. 

Jag vänder mig till en av lärarna och ber henne säga till eleverna att de ska sprida ut sig över alla de fyra borden, eftersom de försöker klämma ihop sig vid ett (på engelska) och hon tittar först lite frågande på mig...men förstår sedan vad jag menar när jag gestikulerar på skulpturerna framför mig och de färgade pappren som ligger på borden. Sedan förklarar jag för dem att de ska få arbeta med lera för att få känna på materialet och inspireras av modellerna. De tittar snällt men förstår inte riktigt vad jag säger, men som tur är träder tolken fram och jag förklara utförligt för honom vad som skall göras och han översätter det till det vackra turkiska språket. Kommunikation!!!!

-Och vilken reaktion sen! Anders börjar skära upp stora klumpar lera till eleverna, som nästan genast sätter igång med att börja knåda och jag börjar fråga ut lärarna hur gamla eleverna är, vad de arbetat med, hur de undervisar, vilka material de använder osv. (Tolken översätter och lärarna berättar i långa utlägg)

De är 16-år gamla och har aldrig arbetat med lera!!!! Vilken utmaning! För oss alla.

Eleverna tittar nyfiket på oss när vi pratar och jag vill lära mig vad de färgade papprens färger heter och uttalas på turkiska.De tycker nog att det låter roligt när turkiska kommer ur min mun...och jag vill att de prövar de svenska orden. Vi finner varandra i detta ögonblick och jag berättar att jag aldrig arbetat som lärare innan och att jag är en lärarstudent. Vi använder oss av minst en miljard gester och ansiktsuttryck! Snacka om visuell kommunikation!!!

Arbetsron infinner sig i rummet och jag fortsätter att fråga ut lärarna om allt möjligt mellan :Hur kulturhistorian ser ut i Turkiet,( med dess arkitektur, traditioner, konsthantverk) Till hur kvinnan framställs inom den turkiska konsten eller inom massmedia.Jag tipsar dem även om museer de kan tycka är intressanta.
Och med tanke på hur många flickor det går i klassen frågar jag även om hur samtidskonsten ser ut för yrkesverksamma kvinnliga konstnärer i Turkiet.( Hur spännande jag tycker deras arbete måste vara, för att de får ta del i  "nya kvinnliga uttryck sättet"  inom konsten)

Jag får hoppfulla svar och att den kvinnliga scenen är på framfart!! (eftersom den varit en ganska sluten manlig verksamhet)

Efter en kort kafferast videofilmar jag elevernas arbete och Anders fotodokumenterar allt.Lärarna och tolken har fortfarande rast så vi försöker prata med dem. Det går lite knaggligt i början (språket) men plötsligt kommer en flicka fram till mig och säger:

-Teatcher? what do you think about my sculpture?

-I think it´s fantastic!,säger jag.

-Can I take your picture?,frågar en annan.

Sen följer ett fotokalas utan dess like. Alla vill ha ett foto tillsammans med mig. Det är så gulligt, så jag vet inte vad? De lär mig säga "cheeese" på turkiska, som heter "Peynir".Jag känner mig lite generad över deras smickrande uppvaktning. Samtidigt säger jag att de alla får lägga fram sina lerskulpturer på ett bord så vi får ha en liten utställning. Alla kommer med sina bidrag och samlas runt utställnings bordet. Nu kommer tolken och lärarna in i klassrummet.

-Vilka fantastiska skulpturer!! Jag är så otroligt lycklig över deras prestationer. 

Vi börjar runda av lektionen och jag tackar dem för att jag fick uppleva det här och ber dem applådera för sina fantastiskt fina arbeten.

Alla klappar händerna!!!Och de tackar mig och Anders för den fina lektionen.

-Vilken kick!! Jag är fortfarande i ett lyckorus. Det här var så otroligt givande och spännande att få ta del av.
En misär för handledaren, tycker jag, som inte tog del av detta.

Men jag undrar fortfarande vad som skulle ha hänt om vi inte hade varit där och tagit emot dem.
??????
Planeringen på skolan känns ytterst temporär.

♥